Har läst i mammas "Sofia 0-8 år" (handskrivna saker som jag har gjort och sagt som småbarn bl.a.), och kände mig plötsligt lite stolt över små citat som jag som 3 och 4-åring..sa. Jag kom liksom på att jag faktiskt fanns då med, och var en egen liten person på nåt sätt, fattar du?
1. Sofia, 2 år, försöker komma på de vackraste saker som finns att säga om mamma och pappa, och tänker ut "Lilla mamma bära tårtan" och "Lilla pappa Månskensbad" som små signaturer till föräldrarna.
2. Sofia, 4 - "Jag är inte rädd för att dö, men jag vill inte dö än för jag är inte trött på att leva"
3. Sofia, 2, har ritat en bild av två pojkar, eller är det en pojke och en man, och förklarar: "Pojken är ledsen, men då tar han sin hand och klappar och tröstar honom och då blir pojken glad igen"
4. Sofia, 3, blir inspirerad av OS på tv, och springer fram och tillbaka i hallen och utför olika "grenar", mumlandes "Denna gången kanske hon vinner" och småspringer på stället.
5. Sofia, 4, "Jag vågar ta i Elias, mamma, han är faktiskt en riktig lillebror, inte en docka"
6. Sofia, 5, är utomhus på vintern utan vantar: "Nu blev det ganska kallt. Fast inte så kallt, det hjälper ju inte att gråta ändå"
Många fler små händelser läste jag om också, om jag får säga det själv, var jag nog rätt så klarsynt när det gäller vissa saker..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar