Sitter här i vardagsrumssoffan en lördag som är precis som alla andra lördagar. Seg, som en ogräddad brödlimpa, och lite luddigt frånvarande sitter jag här och tittar på dataskärmen med halvöppna ögon och Bob Marley på hög volym i mina headset. Vänder blicken ut genom fönstret bakom mig. Jag tror att det regnar. Man ser inte regndropparna i luften, men man ser små, små ringar visar sig i de små vattenpölarna på det blöta altanträet. Mina syskon sitter och spelar det opassande glada TV-spelet Super Mario Bros, där himlen är blå, molnen vita, gräset onaturligt grönt, och vattnet blått där det bor en massa leende fiskar och svampar som glatt välkomnar en när man kommer simmande genom deras vatten. Mario och hans bror Luigi måste klara sig igenom denna konstiga onaturliga TV-spelsvärld, med leende fiskar och svampar, och vita moln, på någon sorts konstiga plattfiskar som simmar uppe i luften, medans spel-musiken spelar glatt, men stressande och onaturligt fyrkantigt.
Jag vänder min blick emot mamma som står och diskar, och Alfred som häller ut en trave vaxkritor på bordet. Och här sitter jag. I vardagsrumssoffan en lördag som är precis som alla andra lördagar. Seg, som en ogräddad brödlimpa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar