Filosofisk tanke

Okej, jag är förvirrad. Jag sitter här i min svarta datastol och grubblar med lite musik i lurarna. Jo det är ju väldigt vrickat alltihop. Förmodligen för vrickat för att våra små människohjärnor (åtmindstone min hjärna) ska kunna förstå det. Världen alltså. Livet. Döden. Konstigt. Det måste ju finnas någon sorts annan dimension man vaknar upp i efter det att man har dött, eftersom att tiden aldrig slutar att gå, och därmed måste ju allt så småningom gå runt och det här kommer förmodligen hända igen (ungefär) någon gång. Och alla vet ju att det finns kött, blod och massa organ och skelett inuti oss, men hur fan kan allt det bara leva och fungera av sig självt egentligen? Och vad vet vi egentligen om någonting, eftersom att alla ser på saker olika, och vi vet ju inte hur saker och ting ser ut för nån annan, eftersom att man inte kan bli någon annan? Är "den riktiga världen" egentligen helt annorluna än vad vi tror att den är? Finns det någon riktig värld? Eller består världen av sätt som vi ser på saker? Vart tar rymden slut? Vad finns bakom den? Finns det något där ens? Det måste det ju? Eller tar den inte slut? När tar tiden slut? När började allt, när kommer allt att ta slut? Jag blir galen!