Grop

Tick tack tick tack. Klockan slår. Hela tiden. Den stannar aldrig. Pappas Deep Purple-klocka som han lät placera på väggen i mitt rum. Den består av en LP-skiva med gråa pinnar till visare på. Skivan "Fireball" av Deep Purple. Här sitter jag i en värld av köld och våld och orättvisor. Och skriver. Hm. Min mobil har tappat knappen som ska sitta i mitten, vilket gör att det är svårt när man ska gå in på menyn eller trycka "välj". Det består liksom av en grop nu. Jag brukar tänka väldigt mycket, men just nu är jag ganska tom i huvudet. Det känns skönt på något sätt, det har jag inte varit på länge. Det har varit så mycket senaste tiden, och det känns som om man blir befriad av något på nåt sätt. Av tankarna liksom, för en gångs skull. Mitt huvud brukar liksom alltid vara fullproppat med massa tankar om saker och ting, som en jättestor knapp. Men för en liten stund känns det som att knappen har lossnat. Det är liksom en liten grop nu. Det känns befriande.