People are affraid of their own greatness - Nelson Mandela



torsdag 20 oktober 2011

Hal trädstamm

Sista dan som fjorton år då, imorgon är det straffmyndig och sånt där som gäller...femton, here I come..! Känns inte så intressant eller spännande att fylla år längre. Hur ska jag klara av alla födelsedagar framöver då..? :/ Fast det är ju väldigt roligt :) nä, jag ändrar mig, det är fortfarande kul med lite extra uppmärksamhet. Hoö hoö. Halva matsalen stod upp och sjöng för mig i sjuan ungefär...piinsamt pinsamt. Men...enligt någon gubbe skulle ju världen gå under imorgon, så vi får väl se hur det blir med det där...
Inatt (natten till idag) drömde jag något konstigt. Det låter inte alls märkligt eller så när jag berättar det, men det kändes som om drömmen ville bringa mig något sorts budskap eller nåt..
Så.., jag går genom en tätbevuxen skog, klättrar över stenar och stockar. Från början är vi många som färdas genom skogen, men sen försvinner alla en efter en. Till slut är det bara jag och min lillebror Elias kvar, och jag märker att han också är på väg bort på något sätt. Han liksom fastnar i ett högt träd, och jag bestämmer mig för att försöka klättra upp och hämta honom. Det går först inte, och jag oroar mig för hur jag ska göra, och tänker på vad som ska hända om jag ramlar ner. Jag bara halkar på den hala trädstammen, och blir mer och mer orolig för Elias. Men sen helt plötsligt är det som att en röst säger till mig att inte tänka och oroa mig för hur jag ska komma upp, utan bara göra det, och se vad som händer. Jag slutar oroa mig, och kan hur lätt som helst ta mig upp i trädet och rädda Elias. Jahopp. Så var det med det. Intressant.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar