Smells like teen spirit

November. Det är kolsvart ute just nu. Och kallt, antar jag, fast det kan jag ju inte veta, när jag sitter här inne i mitt varma kök. Bara om jag går ut och kollar då. Okej, vänta lite bara...ja, det var kallt. Är kallt. Men vet du vad? Jag är glad ändå. Just nu i alla fall. Förr var jag nästan aldrig glad, speciellt inte vid den här tiden på året. På våren och sommaren höll vädret mitt humör uppe en aning mer, men på hösten...det var helvetets årstid. Allt var mörkt, kan man kanske säga hehe. Men nu är det rätt så ordentligt annorlunda. Visst, jag är fortfarande lite deprimerad emellanåt såklart, men...det känns liksom som att nu får jag en belöning för allt jag genomlidit mentalt under min lilla barndom. Jag har nästan blivit tvärtom nu, på många sätt. Jag har matteprov imorgon, så jag borde egentligen plugga till det nu...men vadfan jag satsar inte på mer än godkänt i matte, och jag fattar alla grunder...kanske bäst att ta en titt ändå i och för sig...heh. Men..ja. Jag sitter här och nynnar på Nirvana-låtar nu, och känner att min kreativitet kommer bubbla över...gah! Jag är kreativt understimulerad! Jag behöver mer än en och en halv teatertimme i veckan...Jag vill fan gå estetisk teater eller nåt. Skiter i om jag lättare får jobb om jag går humanistisk (om man ens få det), jag ska också orka stå ut med att gå i skolan i tre år till, då behöver man kunna ha kul i skolan, alltså på lektionerna också. Om man heter Sofia. Sofia Wahlqvist Slättung.