Uppe i taket rörde sig något. Kanske en fluga. En liten fluga. Den tog några steg på sina små, små svarta ben, lyfte sedan, och flög en kort stund med ett litet surrande, innan den åter satte sig på den vita tapeten. Tapeten var helt vit, men här och var fanns små bristningar på den jämna ytan, små sprickor, ställen där tapeten hade skavts bort en aning. Det såg jag nu, nu när jag sakta öppnade mina tunga ögonlock. Det var en liten spricka i väggen som jag satt lutad mot, precis bredvid mitt huvud. Genom fönstret på andra sidan rummet spred nu solen sitt morgonsken, som för att tala om för mig att natten var över.
En smutsig, ölindränkt madrass låg i ett av rummets hörn, i solljuset, och på golvet låg två trasiga flaskor. Jag kom inte ihåg hur jag hade kommit dit, men för ovanlighetens skull kände jag i alla fall igen mig. Jag gnuggade mig i ögonen, och när jag sträckte på mig kände jag smärtan i axeln. Jag vred lite på mig på det kala golvet, och kände då också en smärta i höften. Det smakade sprit i munnen, blandat med blod, och jag kände hur kväljningarna kom. Om och om igen, med jämna mellanrum, men jag lyckades hålla tillbaka. Hur mycket jag än försökte kunde jag inte minnas eller tänka riktigt klart, inte heller öppna ögonen helt.
Flugan surrade runt i rummet, landade på fönsterbrädet och satt kvar där ett ögonblick. Tittade sig omkring. Jag rätade på mig, som att försöka resa mig, och kände en sprängande huvudvärk i tinningarna.
Jag stönade till, och sjönk ihop mot väggen igen.
Såhär var det alltid. Det roliga blev extremt roligt, men ledde alltid, alltid till sånt här i slutändan. Till ölindränkta madrasser, ömmande kroppsdelar, spritsmak i munnen, sönderslagna flaskor på golvet. Jag visste att jag inte hade någon att skylla på förutom mig själv. Men jag ville inte se, inte veta. Inte förstå.
Det starka solljuset reflekterades på det blanka golvet, och jag kisade bländad, medan jag drog en suck.
Allt var bara en enda dimma. En dimma av allt som hänt, och allt som inte hänt. Allt var blandat och suddigt, svaga minnen ihop med luddiga drömmar. Jag kände hur mina svettiga kläder fortfarande klibbade sig fast på min kropp en aning, och jag blickade trött ner på min smutsiga jacka, och fick syn på något pulvrigt vitt. Det låg lite utspritt på olika ställen, och hade fastnat lite här och var. Små, små, vita korn. Jag förde båda händerna till huvudet och masserade tinningarna. Jag kände hur sömnen tyngde mina sinnen igen, och innan jag en andra gång somnade, såg jag den lilla svarta flugan sitta där på fönsterbrädet.
Solen lyste ännu starkare när jag öppnade mina nu inte riktigt lika tunga ögonlock igen. Jag tittade mig omkring, och de vita väggarna var ljusa, och solen reflekterades mer i golvet än förut, men det var ändå inte riktigt lika jobbigt att titta på som förut. Tillvaron kändes inte fullt så dimmig längre, och allt jag såg, såg jag ganska klart. De små bristningarna i väggarna, tapeten som skavts bort en aning.
Jag kunde inte se flugan, men eftersom att inget fönster var öppet, visste jag att den ju var kvar i lägenheten. Förmodligen var den kvar i rummet också, för som jag mindes det hade jag inte öppnat dörren heller. Min huvudvärk hade avtagit, och jag satte mig upp i en sittande ställning från att ha legat i en hopsjunken halvliggande ställning. Luften i rummet var varm och kvav, och med en kraftig ansträngning reste jag mig upp och stödde mig på väggen fram till fönstret. Jag öppnade det en liten bit, och kände en svag bris. Luften som kom in var frisk, och ljudet av vind i träd nådde mig. Himlen var blå, med enstaka små bomullsmoln på, och när jag kastade en blick på gatan nedanför såg jag en två små barn, en flicka och en pojke, gå hand i hand. Nu kändes det som att huvudvärken avtog ytterligare, och det varma solljuset var inte längre en plåga. Jag kastade en blick på det glassplitter som låg mitt på golvet bakom mig, och kände en våg av avsmak blandat med lättnad. Lättnad för att jag visste att det var på väg bort nu. Jag tittade ut igenom fönstret igen, och såg den blå himlen.
Vinden kändes som en befriare. En sval befriare, som med lättnad förde lugn in till mig genom springan. Förde bort smärtan, eller åtminstone fick mig att glömma den. Den svepte in som svala vågor, och jag bestämde mig för öppna fönstret helt. När jag gjorde det, hann jag skymta en liten, svart fluga som flydde ut i det blå ovanför.
(Nej, detta handlar inte om mig, jag fick bara lust att skriva nåt..)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar